Ikväll kom funderingarna , minnen ... Skallen liksom slet bort de skynken jag burit för att undvika skammen.

Jag har kanske blivit tråkig som många av min gamla vänner kan tycka , de nära ... De som vill ha lite fart , något jag förr kunde stå för.
Jag har nog levt rövare för ett fletal livstider , slagit runt o många öl o flaskor under åren tömt.
Käkade män för nöjes skull :/
Att från ett missbruk till att övergå i flertal . Lätt hänt när alla spärrar o allt skydd o förnuft är bortsupet. Man leker , äter , förtär , utnyttjar , tar sönder :S
Inget man idag är stolt över .
Hur jag tänkte då? Många kanske har undrat ... O ärligt så vet jag inte riktigt hur jag ska lägga ihop det hela till en "bra tanke" om man kan ens kalla det så?! När man ändå är i bott så kan inget då dessa stunder göra det värre så varför inte låta det ske va som sker , morgondagen är det bara att ta ett par supar så är det glömt ( oftast iallafall) .
Jag kan självdöpa mig idag till va rubriken lyder . Vet ni va ... Ett tag kunde jag ha någorlunda koll på hur många de va men det va flera år sen.
Bättre o erkänna det nu än att försöka blunda för det.

Jag har tröttnat på att leva på det sätt som andra "mammor" idag suktar efter ... Att supa sig full. Ta en sk kväll med tjejena för att få bekräftelse hos en man för stunden i ruset . Även om man kan se vissa delar i Det charmigt! Visst är det fortfarande kul o se svaren på små oskyldiga flurtar , för att se att man "fortfarande har det" !!!
MEN jag har väll gjort allt det där o massa mer , alldeles för mycket . Vill inte lägga droppen på en törstig tand för droger har många former - idiotiska , lättlurade män är en av de!

Livet kan va ta mig fan hur svinigt som Helst ... Som att vakna upp i en Annas armar o Komma på vart min kärlek egentligen ligger - då det hela är för sent!
Tårarna bränner o jag kan inte släppa dem ,mannen vid min sida skulle verkligen fundera på va som i helvete händer. Hur ska jag förklara ? Att jag nu flera år senare kommit på mig att älska någon som är borta sen länge ( år ) , att jag ligger här o saknar o drar mig till minnes hans ansikte , hans röst ,hans armar kring mig , de starka kramar , de många skratten o de gånger han sjöng allt annat än vackert men det va det finaste för mig . Minns den första gång vi träffades på puben , den galningen som satte sig bakom mig på stolen . Jag ångrar fan inget , jag ångrar bara att jag söp bort skallen o vaknar upp nu , år senare . Ont i magen o en förbannad saknad får mitt inre att kvida . I mitt huvud ekar sången , vid min hornhinna bilden då du slängde dig ur bussen bara för att hinna lyfta upp mig o snurra mig runt runt runt , kändes som jag flög ! Din tajta vita tröja , parfymen , doften är än levande!
Hur kunde jag va så blind ? Klart som fan det Fanns en anledning till varför jag trivdes med Dig som jag då inte alls kunde erkänna för mig själv. Sången fanns orden - jag älskar Dig! Ja de va med i va du sjöng varje gång o jag bad dig sjunga det om o om igen ... Va fan har jag gjort!? Nu är det för sent !!! Hur jag än skulle vilja så finns du inte längre !

Utan dig är livet så annorlunda !!!!! <3

Så rätt så rätt - JAG ÄLSKAR DIG!

Känns kvävande , känns som man är överflödig i familjen ... Alla trivs o man själv får slita arslet av sig för deras räkning :(
Jag har trott att det fanns något som innefatta öppenhet o ärlighet. Kanske tog jag miste?! Detta med att kunna säga va man tycker utan att få känslan av att va man känner o tycker är fel. Känner hur jag sakta utvecklar mitt egna skydd ... Vinet till kvällen . Stänga av o bara flyta med !!! Känna hur snaran kring halsen dras åt mer o mer o ju tunnare luften blir . Att slava i eget hem. Känslan är äkta mellan varven ! Önskar nästan ibland att allt vore annorlunda , Att jag valt en annan väg men va säger att jag inte har chansen att ta den ? Jag är inte förlorad , än stark nog att säga va jag anser fel. Stark nog o stå för mina känslor o säga dem tills någon uppfattar läget. Jag är med levande , egen person ... Ingen maskin som bara går utan att tröttna på samma dag ut o dag in. Tråkigt liv att känna sig som dammsugare , ännu värre moppen... Övertrampad o bara en som plocka o håller efter!

Okey... Jag trodde jag skulle klara detta .. Iallfall överleva men nu är det osäkert! Gud hur mycket ska man behöva utstå?
Skriker !!!!!

fan kan man inte stanna upp livet ., ta beslut på stadiga ben? Kasta sig in i saker som ger en mer , va man gillar runtom men det viktigaste?
Börjar undra när jag ska bli va jag är född till!! Försökt att skapa mig av vad jag är o blivit sen länge men alltid samma misslyckande . Leva genom drömmar o va som ser bra utifrån! Ja kiss My ASS!!!! Sen när blev det som det blev ? Gå i trasiga kläder o när i helvete köpte jag NYA kläder sist? Var tog min kärlek för kläder , handväskor ,sex , smink o skor vägen? Är det så här när man träffat o ger allt för att leva med en man så mycket äldre . Ena dagen öser en med en massa... Försöker köpa Sig yngre via någon som ännu inte fastnat vid en spegelbild av rynkor ? För Att sen försöka göra "ungdomen" till gammal för att klara det själv ( att stå ut med sig verklighet )? Jag vet ta mig fan inte om jag vill ha detta längre! Än är jag inte så gammal som man ser ut ... Än är livet för mig fan inte över så varför ge upp det?! Varför sitta här o hoppas på det luftslott som för längesen punkterades när jag inte själv står ut med tanken - leva på någon o köpa när det blir godkänt av överhuvudet!! Kanske är detta sviterna då man börjat tro på va som alltid försökts bevisats , när allt man kämpade för försvann o man behöver inte va snyggast längre ... Man är den som får höra hans snarkande ändå om natten , tro fan inte det sker så mycket mer än det. Vissa dagar är jag glad över Att inga krav finns , man behöver inte om man inte vill men samtidigt - va fan har en då att leva efter?

Det är förbannat tråkigt Att sitta o känna att nyckeln till ventilen är tappad , bortglömd... Något men ta mig fan inte här ! Kvällar som dessa då skallen känns låst , det inre i behov av rening .... Vart fan är då spriten? Lirka med skiten tills det lossnar o förhoppningsvis trillar paljetten ner o jag vet va fan det är för känsla jag bär! Känner mig inte ledsen , heller inte glad ... Känner mig inte tillfreds på långa vägar o heller inte helt vilsen . Ensamheten plockar fram den ro kroppen behöver för att försöka gräva på djupet , det jag annars förtränger ? Inte fansen vet jag va detta handlar om men ensamheten slår ut alla mina fuktioner... Känslor , tankar mm

Kan det va så förbannat kul att tjaffsa med någon som mist sin chans att ens försvara sig med ord? Att bara köra över för man hörs mest! Ibland blir jag bara så jävla förbannat trött på ditt beteende ... Noll respekt! Driva en till vansinne bara för att man kan , är det för att du ändå inte kan höra va jag ens försöker säga om saker ? Irritationen når sitt Max då du går på o vägrar att ens låta mig få rätta dig i saker du påstår att jag säger ..... Jävla kul o bråka då en e hes , näst intill tappat rösten!!!! Vilken makt det måste ge .... Gillar du det?

Visst kan man kräva det OM man handlat rätt , behandlat rätt , gjort alla prov utan fel MEN om man misslyckats stort ? Har man då rätten att kräva den? Jag anser att man i den sittsen man bäddat sig via otrohet o lögner får va nöjd med att ens få någon tillit eller ens ha kvar människan man svikit o sårat i livet. Man kan INTE anse sig äga rätten att bestämma över det , heller inte kräva! Har man avlagt ett löfte att ge all tid det krävs , ja då får man hålla det! Eller är ett nytt svek på gång igen? Svika löften bygger heller ingen tillit om ni nu kan ha missat den stora delen i det hela . Va grundar sig tilliten i??? Fråga er frågan o svara på det själv utifrån va du anser! Svaret är givet!!!