Känns kvävande , känns som man är överflödig i familjen ... Alla trivs o man själv får slita arslet av sig för deras räkning :(
Jag har trott att det fanns något som innefatta öppenhet o ärlighet. Kanske tog jag miste?! Detta med att kunna säga va man tycker utan att få känslan av att va man känner o tycker är fel. Känner hur jag sakta utvecklar mitt egna skydd ... Vinet till kvällen . Stänga av o bara flyta med !!! Känna hur snaran kring halsen dras åt mer o mer o ju tunnare luften blir . Att slava i eget hem. Känslan är äkta mellan varven ! Önskar nästan ibland att allt vore annorlunda , Att jag valt en annan väg men va säger att jag inte har chansen att ta den ? Jag är inte förlorad , än stark nog att säga va jag anser fel. Stark nog o stå för mina känslor o säga dem tills någon uppfattar läget. Jag är med levande , egen person ... Ingen maskin som bara går utan att tröttna på samma dag ut o dag in. Tråkigt liv att känna sig som dammsugare , ännu värre moppen... Övertrampad o bara en som plocka o håller efter!

Okey... Jag trodde jag skulle klara detta .. Iallfall överleva men nu är det osäkert! Gud hur mycket ska man behöva utstå?
Skriker !!!!!