Shit man tror man sängt skeppet med känslor o minnen sen flera år tillbaka.
Trodde de va begravda med.... Nu har roddbåten fått motor o om det vore en segelbåt.... Fart i seglen!
Kroppen visar tydligt på att det komma skall men frågan är när? Drömmarna! tankarna! Den förevigade saknaden som dyker upp rätt som det är.
Man tror man lagt broar stadiga men mina knakar, faller isär.
Alla år av tystnad kanske snart gör sig hört?! Jag är rädd för det!
Tankar o lust så stark att dränka men kanske först göra det som är så typiskt mig - plåga mig själv! (med att gå igenom det jag borde ha gjort nykter då det hela hände)
Jag kanske skulle ta o låta värken komma o värka klart, ilskan få mig att koka, besvikelsen slå mig mer än någonsin nu när jag väl inser!!!

Förbannar dagen jag trodde jag hade styrka att dränka saker starkare än mig själv -känslor!!!